Ett annat hus

Som jag skrev igår...det gör ont i mig att se gamla hus stå och förfalla eller förvanskas. Ett annat hus som håller på att gå förlorat är den vackra granngården. Ett stort och fint hus som en gång varit en riktigt ståtlig byggnad. Det förfaller allt mer, för varje dag som går. 

Det har stått tomt i många år nu. Och eftersom jag är den jag är och eftersom jag just nu även behöver delar till mitt eget hus och eftersom allt hopp om det vackra gamla huset är ute så ringde jag upp ägaren och frågade om jag kunde få rädda diverse saker innan det faller ihop totalt. 

I ena rummet har det regnat in så kraftigt att golvet knappast går att rädda, men i rummet bredvid ser det faktiskt ut som att en hel del brädor kan tas till vara och återanvändas. Vilket passar mig ypperligt just nu, då jag verkligen vill ha ett gammalt golv och inte ett nytt. Att det dessutom legat i en av de vackraste byggnaderna i trakten och nu kan tas till vara gör mig något gladare. 

Fönstren krossas ett efter ett och även dessa skulle jag vilja rädda, likaså dörrar. Det är naturligtvis ett merjobb, men om jag får så gör jag det gärna. Han ville ha en vecka på sig att fundera över saken...imorgon ska jag ringa och höra vad han kommit fram till.

I rummet i den hitersta gaveln är golvet oanvändbart efter allt regn som fallit in.

Huset ligger till vänster i bilden, så gården är U-formad.

Fem pelare

Jag blir så bestört ledsen då jag råkar på hus som bara får stå och förfalla, jag blir lika bestört ledsen då jag ser ett vackert gammalt hus förvanskas av människor utan känsla, kunskap och ögon att se det vackra i sitt hus. Tyvärr har jag ett nytt exempel på detta, ett exempel jag tvingas påminnas om varje dag på vägen till och från mitt arbete. 

Jag har sett huset under många år, funderat över vem som bor där, OM det överhuvudtaget bor någon där. Till slut faktiskt sett en liten strimma rök ur skorstenen och då blivit lycklig. Sent i våras såg jag en till-salu-skylt som pekade mot huset. Och jag tänkte, NEJ! Jag gick in på mäklarens web-sida och jo, det var det huset som var till salu. Jag minns att jag var inne och höll huset under uppsikt och varje gång jag gjorde det, eller såg det på väg till eller från mitt arbete önskade jag innerligt att det var någon som visste vad det var för ett hus de skulle köpa. 

Nu vet jag att det inte var det. Och det är med sorg i hjärtat jag inser faktum. Tyvärr finns det allt för många människor som köper ett gammalt hus utan att ta hänsyn till husets förutsättningar. Det gör mig ledsen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan göra så.

Det här är förmodligen tyvärr bara början...

Att samtidigt läsa Stig Robertssons: "Fem pelare" får mig att inse att många inte tar hänsyn till en enda utav dessa: kunskap, varsamhet, att förvalta, att förhålla sig till historien och material och teknik. Tänk om alla husköpare var kloka nog att iallafall bo in sig i sitt hus, inte slita ut, slänga och sätta in nytt det första de gör, i många fall utan att ens ha flyttat in.

Detta är dessutom ett hus som ligger alldeles intill den gamla vägen som ledde landsbygden till staden. Det ligger en fin lada i vinken alldeles bakom huset. Dessutom är detta det enda hus som påminner om den äldre bebyggelse som funnits på platsen. Idag ligger ett stort radhusområde alldeles bakom och i framtiden tror jag det kommer byggas liknande runtomkring den gamla gården.

Nya möten och nya bekantskaper

En väldigt trevlig konsekvens av att mitt lilla projekt nu spridits till en bredare publik är att folk hör av sig, från både väntat och oväntat håll.

Farstun var i samma gröna färg jag hittat i mitt kök, allt, förutom pärlsponten, var grågrön. Pärlsponten var målad i en mild ljusgul färg vilket passade väldigt fint ihop med det grågröna. Och det var inte alls märkligt med grönt tak, foder, lister...

I söndags ringde en äldre herre som inte bor långt härifrån. Han undrade om jag var intresserad av hans gamla tapeter. Jisses, tapeter! Självklart måste jag undersöka saken, inte bara för att eventuellt få tag i gamla tapeter, utan kanske framförallt att få träffa en människa med intresse för det gamla. (Ja, varför skulle han annars ha en massa gamla tapetrullar liggandes?)

På vägen hem från jobbet ringde jag honom och fick vägbeskrivning. Vägen ringlade fram och till slut var jag framme. Gult hus med grön ladugård, det måste vara rätt.

Jovisst var det det. Mannen kom ut och välkomnade mig, berättade om alla äpplen och päron han plockat under hösten. Han berättade om trakten, sina gamla släktingar, om ödegårdarna runtomkring, om alla gamla ting han hade och om sitt gamla hus. 

Till slut plockar han fram en resväska, modell äldre, full med tapetrullar, alla i murriga mörka färger. Det är helt fantastiskt...här står en man som sparat en massa tapeter från 20-30-talen. Och han vill så gärna att de ska komma till användning, i ett gammalt torp.

Det hela slutade med att jag tackade för titten, bad att få återkomma om jag var intresserad när det en dag blir dags att tänka på väggbeklädnad. Vi samtalade ytterligare en stund, jag fick en visning genom huset och han berättade om alla gamla ting. Det sista han frågade mig var om jag hade äpplen hemma. Jag svarade att det är dåligt med det, då hämtade han en påse och bad mig fylla den med ljuvligt doftande äpplen att ta med hem. 

Här händer det grejer

Nu när det gamla huset är uppe är det dags att få till utbyggnaden. Mina hantverkare har varit här i tre dagar och nu börjar det hända grejer.

När jag kom hem idag kunde jag gå upp och ställa mig i det som håller på att ta form av ett sovrum (lillarummet), ett badrum och en liten hall. Jisses, nu är det lättare att se hur stora (eller små) de olika delarna kommer att bli. Tanken svindlar, "här kommer jag gå in i mitt lilla torp...och när jag går in här kommer jag in till badrummet...och här, här kan jag ha min säng tills jag är klar på övervåningen"...tankarna far runt.

På denna sida kommer badrummet att ligga.

Entrén kommer ligga något till höger om tillbyggnadens mittpunkt.

När jag tar bilden står jag i lillarummet, det som kommer att bli gästrum så småningom.

Här står jag i blivande badrummet och blickar mot lillarummet.

Färgsättning i köket

Jag funderar en del på färgsättningen i köket. Tittar i tidningar och böcker om gamla hus och byggnadsvård. Jag får inte riktigt ihop det. 

När jag leker detektiv och utforskar köket och dess ursprungliga färgsättning blir jag lite villrådig. Det verkar ha varit exakt samma färg på allt, pärlsponten på väggarna, i taket, dörrfoder, skurklackar, jag i princip allt har samma grågröna färg när jag skrapar ner till bottenskicket. 

I de tidskrifter och böcker jag bläddrat i kan jag inte hitta ett enda kök där t.ex. taket är annat än vitt eller något brutet vitt. Kan det verkligen vara så att allt var grågrönt? Och hur kommer det se ut...och vilken färg ska då hyllor och skåpsluckor ha? Någonting måste ju bryta av den grågröna färgen, eller?

När jag läser i Gård&Torps bilaga, MÅLA!, som jag fick för några år sedan, kan jag läsa: "Vid seklets början användes pensel till så gott som allt måleri...Snickerier och målade ytor är ljusa, men sällan vita. Snarare tonerna beige, grågröna och ljusgula."

Skurklack som suttit i köket

Jordkällaren

Nu tillbaka till verkligheten, idag! Dags att sätta tänderna i uppgiften vi fått i kursen jag går. 

Uppgiften går ut på att skriva en rapport som ska kunna användas som underlag vid beslut om skyddsföreskrifter eller statligt byggnadsvårdsbidrag (här). Mitt torp kunde jag tyvärr inte använda eftersom jag plockat ner det och flyttat det, men det finns en jordkällare på mina föräldrars gård, inte långt härifrån, som jag tänkt skriva om. Jordkällare ha alltid fascinerat mig, även vackra gamla stenbroar, framförallt dem som är byggda som valv. Det ser ju stört omöjligt ut att kunna bygga någonting sådant. 

Under helgen har jag undersökt jordkällaren minutiöst och nu ska jag utifrån vissa punkter beskriva jordkällaren, dess kulturhistoriska värde, hur byggnaden är konstruerad och utformad samt vilka renoveringsåtgärder som är lämpliga, ur ett antikvariskt synsätt. En fantastiskt rolig uppgift, men hur kommer det sig att jag går in här, på min blogg, och skriver istället...ja, de flesta vet väl hur det är...hur rolig en uppgift än är finns det alltid en massa "ska bara" innan det är dags.

Entrén 

Inne i jordkällaren finns den här nischen.

Jordkällaren har en härlig peruk.

Taket är så läckert, men svårt att återge på bild.

Höstexkursion

Idag kunde jag inte låta bli, jag var tvungen att ta mig en promenad till granntorpet som stått öde så länge jag kan minnas. Senast jag var där var någon gång i början av åttiotalet. 

Då, när vi var små,  smög jag och min grannkompis upp och in genom det övre fönstret till boningshuset, när vi krupit in satt vi och titta på alla gamla saker som var kvarglömda sedan den sista personen, som av någon anledning, försvunnit från torpet. Och ingen har sedan dess bott där och ingen kommer så heller att göra. 

Men, så många vackra saker där fortfarande finns. Hur kan man bara låta allting stå funderar jag...hur kan det bli så? Någon som lämnat sitt hem i flykt eller sjukdom. Ingen som genom åren velat rädda heller ej velat ta till vara på det vackra slagbordet i kammaren, eller den vackra utdragssängen på vinden, sekretären, de underbara stolarna eller hängaren som så prydligt inristats med både årtal och initialer av den som en gång tillverkat och använt den. När jag går där och ser allt det vackra i all denna förgänglighet tänker jag att jag kanske kan få lov att ta hand om några saker därifrån, innan det är för sent. De vackra tingen är värda mer än att bara stå och tillintetgöras av vind, regn och angrepp. Jag får nog ta och prata lite med grannen som förvaltar det gamla torpet...se om jag får rädda några saker till ett bättre öde och ett längre liv.

En helt enastående vacker trappa.

Ett uthus utan ingång, märkligt...

Ingen här heller...

...men här finns en öppning, den enda på hela uthuset, som för övrigt till hälften är timrat.

Boningshusets västra fasad.

Vackra fönster där glasen endast sitter uppe med hjälp av spiken i kittfalsen.

Det vackra slagbordet i kammaren.

Den vackra kaminen går nog inte att rädda, eller?!

Stentrappan upp till husets fartsu, kanske någonting för mitt lilla torp?

Det som en gång varit en vacker entré.

Den vackra utdragssängen.

I. L. S och M. A. D 1845

I veckan kom jag att inse att jag ganska så snart står inför nästa moment, ett moment som hela tiden legat sådär lååångt in i framtiden. Plötsligt står jag här och ska bestämma golv-och takmaterial och färger. 

Oj då, hjälp! Jag som varit så fokuserad på papper, telefonsamtal, markförhållanden, grunden, geoteknik, fönster, regnet och framförallt att hela huset ska komma upp. Nu måste jag börja fundera över vilka färger mina innertak ska ha, det är ju snart dags för mellanbjälklaget att komma upp. 

Samma dag kom jag på att jag har lite böcker som jag för länge sedan stoppat undan, det var inte helt lätt att hitta dem, de var väl undanstuvade, och den gången med en tanke och en känsla att dessa kommer jag inte behöva bekymra mig om på ett tag. Nu var det dags att leta upp och damma av dem. Det var en mäktig känsla när jag hittade dem. 

Nåväl, hur ska jag nu tänka? Vad ska jag välja? Det är inte helt lätt. I köket, som hade pärlspontspanel både på väggar och i tak, tänker jag naturligtvis återskapa det samma, men, det har visat sig sitta tapet på väggstockarna, tapet som alltså måste ha suttit där länge och antagligen varit den allra första väggbeklädnaden. Hmmm. Det är en vacker blå tapet. Hmmm (igen). Men jag överväger nog pärlsponten. Den var vit när jag plockade ner huset, men det visade sig att under den vita färgen fanns en grön färg. Jag ska nog försöka hitta denna kulört och se vad jag tycker om den.

De numera avdammade böckerna.

Kan någon av dessa färger överensstämma med den på väggen under?

Här en färgtrappa (typ) på panelen i köket.

Den blå tapeten syns på lite håll (ska försöka fixa en bättre bild snart)

Vederslöv

I fredags var det åter dags att bege sig till Växjö, denna gången var det exkursion till Vederslöv, strax utanför Växjö. 

Först besökte vi Wederslöfs Byggnadsvård där vi fick berättat för oss om linolja, linoljefärg, äggoljetempera, isoleringe och även timring. Vi fick även pröva på lite olika moment av timringsarbetet. Själv lärde jag mig framförallt vad oxhyvel var för någonting...har ju hört talas om oxhyvlade brädor. Så om någon känner sig manad att hjälpa mig att oxhyvla mina brädgolv så hjärtligt välkomna.

Inte bara vackra hus utan även ett vackert läge och en underbar trädgård.

Oxhyveln behöver man vara två för att hantera.

Byggnadsvårdsbutiken var inrymd i denna vackra gamla förrådsbyggnad.

 Efter detta besökte vi Vederslövs två kyrkor. Den gamla, från 1200-talet, var oerhört vacker och ett riktigt stycke kulturhistoria. Denna kyrka används inte så mycket nu längre. Det tros även finnas runstenar inbyggda i kyrkan...och kanonkulan sägs komma från Danmark. Den nya kyrkan var även den väldigt vacker och den byggdes då den lilla medeltidskyrkan blev för liten för byn. Idag är den på tok för stor...sådan är tidens gång.

Om du tittar väldigt nog kan du se en svart prick ovanför det lilla lilla fönstret (längst till höger), detta är danskens kanonkula. Och ovanför kanonkulan ska det sitta en runsten inmurad.

Från 1200-talet.

En av de vackra hörnstenarna i kyrkomuren.

En helg i full fart

Denna helgen har gått så fort. I lördags var det dags för hembygdens dag och eftersom jag är med i styrelsen var jag naturligt vis med, så det blev ingen lång sovmorgon då inte.

Efter det, hem, frusen, hungrig och trött...men efter lite mat vila och ett samtal om ett stundande besök lyckades jag få på mig blåbyxorna och ta mig ut i samma stund som en annan bloggande husflyttarfamilj gled in. Jag fick visa upp mitt hus och vi pratade om våra erfarenheter av våra respektive husflytter. Det är smått fantastiskt att det finns fler som jag på så nära håll, och väldigt roligt :)

När husflyttarfamiljen sagt farväl satte jag igång med mitt bottenbjälklag igen, höll på till klockan var tio, sedan var alla panelbrädor slut och det kändes inte alls som en bra idé att åka bort och hämta fler vid den tidpunkten, i mörker och strilande regn. 

Idag har jag haft taklagsfest nummer två, grannar, familj och alla andra som hjälpt mig att komma dit jag är idag var inbjudna. Så idag blev det en liten paus i byggandet, men det var en riktigt trevlig sådan. Det var så roligt att så många kunde komma :)

Summa summarum får jag konstatera att jag efter denna helg tyvärr inte riktigt hunnit att färdigställa bottenbjälklaget, men vad gör väl det när jag haft så trevligt? Jag kan ju göra det i veckan som kommer i stället.

Före

Efter

I väntan på gästerna.