Bästa dan på hela året

Dagen som idag är kan bli den bästa på hela året, trots att vi bara påbörjat 2016.

2015 var i många avseenden inte mitt bästa år, inte ett särskilt bra år alls för att vara helt ärlig. Så underbart då, att detta nya år börjat så himla bra. Idag kom rörläggaren, äntligen. För första gången i torpets historia finns nu rinnande vatten, både varmt och kallt. Det är en milstolpe för både torpet och för mig själv. 

Undra hur länge jag kommer famla efter den där vattendunken innan vanans makt släpper och nya vanor tar vid. Och jag funderar också över hur länge känslan av att "slösa" vatten, rinnandes ur kranen, kommer sväva i mitt inre. Hur som helst, den varma och underbara känslan i min kropp av att numer ha ett torp med modern standard, gör att jag bara går omkring här i torpet och myser med ett fånigt leende på mina läppar. En av de största dagarna i mitt husbyggarliv.

Det rinner vatten i köket.

Jag kan faktiskt numera ta en dusch i torpet om jag så vill.

Badrumsblandaren köpte jag på Blocket.

Kommoden, står på plats, men har ännu inte inkopplat vatten.

Här är även vattenrören på plats.

Och även toan har kopplats på sin tank.

Berg-och-dal-bana

Att bygga hus är en svindlande upplevelse...ena stunden ser allt ljust och hoppfullt ut, en liten stund senare rasar allt och hela projektet verkar dömt att misslyckas...och så vänder det något uppåt igen. 

Precis så var det igår. Hade inte orka att skriva här, fast jag borde. Men jag gör det idag istället. Strax innan sju kommer mina markentreprenörer som vanligt. Efter nå´n timma kom pålaren. Det var nu dags för den där omtvistade pålningen...

"Jaha, hur långt är det till berg här då" undrade han. "Ja, borrarn kom fram till 25 meter igår" svarade jag, "hurså...???" "Det har jag inte pålar till" kontrade han. "Va!!! Ska du påla till berget???" "Ja, det står ju fast grund och det är berg vet du, jag hoppas du har tjock plånbok". Då höll jag på att svimma. "Nä, nä, nä, det har jag inte och det här går verkligen INTE" var mitt svar på hans fråga. Jag föreslog att vi skulle ringa konstruktören för att höra vad han egentligen menar. Sagt och gjort. Den knappa halvtimman det tog för konstruktören att ringa tillbaka kändes som en eon av tid och jag såg framför mig hur jag fick sälja hela skiten innan huset ens var stomrest. Mobiltelefonens signal ljöd och jag svarade snabbt, svaret var...det räcker med 12 meter. Hmmmm...och då visste jag som tur var inte det här:

Brunnsborrarna kom nå´n timme efter pålaren, efter en stund visade det sig att det på 25 meter låg en...väldigt stor sten INTE berget som vi trott i måndags. Men innan dagen var över hade han kommit till berg, det låg nu på 36 meter istället. 

Två pålar á 6 meter slås på plats

Ner till gjutningen slås den

Markentreprenörerna är också klara för tillfället, hela grunden är klar för gjutning och murning.

Rör för jorduppvärmd ventilationsintag

Lite trångt med alla på plats på en gång, men det gick hur bra som helst

Klart för gjutning

Det osynliga, tråkiga och dyra

 Ja nu är det full fart på min tomt får jag säga. Två brunnsborrare med alla maskiner och en lastbil, en grävmaskin med tillhörande förare, en lastbil som kör fram och tillbaka med makadam och annat material och två som mäter, krattar och sliter och så lilla jag.

Markentreprenörerna och brunnsborrarna får samsas om det lilla utrymmet 

Kände att jag inte kunde sitta och glo på dem och deras hantverk längre. De måste tycka jag är jobbig. Visst är detta det tråkiga och förmodligen mest kostsamma arbetet som utförs just nu, men tyvärr är det nödvändigt med grund, vatten, avlopp, rör och dränering.  Det syns ju inte ens sedan, men måste fungera. Trots allt detta tråkiga är jag väldigt, väldigt glad att allt kommit igång och dessutom tycker jag att det är fascinerande att se skickliga hantverkare utför sitt jobb. Och det är naturligtvis bra att jag vet hur det ser ut där nere, under huset och i marken runtomkring. Därför får de också en massa konstiga frågor som jag ivrigt vill veta svaret på. Jag låter nog mest som en vetgirig treåring: "Vad är det? Hur fungera det? Varför gör du så?..."

Som jag tidigare nämnt har då även brunnsborrarna tagit plast på tomten idag. Själv är jag fullt sysselsatt med att hålla tummarna för att det inte ska vara allt för långt till vatten, så där står jag, håller tummarna och glor, mest hela dagen. 

Innan dagen var över nådde borret berget, 25 meter och mycket, mycket grundare än vad jag vågat hoppas på: "Jipiiii". 

Dags att börja borra efter vatten

Utsikten från min lilla oas

Infarten till min tomt

Uppmätt, lodat och bara för pålare och betongare att komma

Här ska pålen ner

Hmmmm

Jodå, domen lyder: Pålning! Men jag tror inte sista ordet är sagt än...

Hur i hela fridens namn kan ett litet hus som mitt behöva pålas? Nu har min fantastiske hjälpande hand, Mr S, tagit över rodret. Själv håller jag på att bli galen på konstruktören. Skriker rätt ut när jag lagt på luren efter femtioelfte samtalet. Tar djupa andetag för att behålla lugnet under samtalet. "Vet du hur bred dina grund är?" Jag svarar att jag inte vet, men kan gå ut och mäta. "En är trettio, en är trettiofem, en annan är..." svarar jag efter varje uppmätt sten som ligger i en hög här utanför. "Men det går ju inte, den måste iallafall vara en fyrtio, femtio cm bred", säger konstruktören och fortsätter: "ditt hus kan omöjligt stå på en så tunn grund" Då är jag nära att ge upp..."Vad menar du? Huset har ju stått på just den grunden i snart hundra år, vad är problemet?" Hallllåååååå!!! Hjälp mig innan jag exploderar! Det är då det är dags för ett djupt andetag innan jag berättar hur en timmerstommes grund fungerar, och så har gjort i många hundra år.

Diskuterade även murstockens vikt, skulle lämna uppgifter jag en gång tidigare redan överlämnat...sic! Exakta placeringen på murstocken..."jaha, jag ser på ritningen här, är det det svarta som är murstocken..." Till slut gav jag honom numret till min enastående Mr S. När han senare på kvällen ringde upp mig så var hans kommentar "de verkar allt rätt nervösa de där du". Ja, helt rätt, så nervösa att ta på sig ett ansvar och gömmer sig bakom geoteknikerna, mig, ritningen...Min stilla undran är vad det tar betalt för den nervositeten...jag hade klarat mig väldigt bra utan den känner jag nu!

Nåväl, Mr S sade också: "jag ringer dem imorgon och förhandlar bort pålning, kanske att vi måste föreslå att skippa stenfoten, om det är den som är problemet." Där står jag nu, grävaren sätter igång imorgon, den som lever får se...och i samma ögonblick jag skrev det där sista dundrade vattenkillarna in på gårdsplanen...så nu får jag väl vatten också...frågan är hur långt det är till berg? Som sagt, den som lever får se! De sätter igång på måndag.

Stenfotens vara eller inte vara...?!

Vatten på tomten...kanske ska be slagrutekvinnan att komma ut...

Vatten och is, is och vatten

När jag kom ut till tomten några dagar efter julafton hade snön lagt sig som ett vitt täcke över hela nejden. Inte nog med det, det hade börjat frysa på och prognosen talade för ännu kallare väder.

Dessvärre hade vattnet i kulverten fryst och täppt igen nästan hela röret, vattnet i bäcken steg högre och högre och lade sig ovanpå isen. Under natten frös det på ännu mer och vattnet blev till en is som täckte stora delar av infarten till tomten. Det betyder att jag nu inte kan köra ända fram eftersom det numera är rena blankisen där. Har försökt att hacka hål på isproppen i röret med min yxa, men förgäves...isen var alldeles för tjock. Någontig att tänka på när jag en dag kommer att bo här. Hacka upp isen innan den blivit för tjock så att det går att köra ända fram till huset.