lördag 6 oktober 2012

Höstexkursion


Idag kunde jag inte låta bli, jag var tvungen att ta mig en promenad till granntorpet som stått öde så länge jag kan minnas. Senast jag var där var någon gång i början av åttiotalet. 


Då, när vi var små,  smög jag och min grannkompis upp och in genom det övre fönstret till boningshuset, när vi krupit in satt vi och titta på alla gamla saker som var kvarglömda sedan den sista personen, som av någon anledning, försvunnit från torpet. Och ingen har sedan dess bott där och ingen kommer så heller att göra. 

Men, så många vackra saker där fortfarande finns. Hur kan man bara låta allting stå funderar jag...hur kan det bli så? Någon som lämnat sitt hem i flykt eller sjukdom. Ingen som genom åren velat rädda heller ej velat ta till vara på det vackra slagbordet i kammaren, eller den vackra utdragssängen på vinden, sekretären, de underbara stolarna eller hängaren som så prydligt inristats med både årtal och initialer av den som en gång tillverkat och använt den. När jag går där och ser allt det vackra i all denna förgänglighet tänker jag att jag kanske kan få lov att ta hand om några saker därifrån, innan det är för sent. De vackra tingen är värda mer än att bara stå och tillintetgöras av vind, regn och angrepp. Jag får nog ta och prata lite med grannen som förvaltar det gamla torpet...se om jag får rädda några saker till ett bättre öde och ett längre liv.


En helt enastående vacker trappa.

Ett uthus utan ingång, märkligt...

Ingen här heller...
...men här finns en öppning, den enda på hela uthuset, som för övrigt till hälften är timrat.

Boningshusets västra fasad.

Vackra fönster där glasen endast sitter uppe med hjälp av spiken i kittfalsen.

Det vackra slagbordet i kammaren.

Den vackra kaminen går nog inte att rädda, eller?!

Stentrappan upp till husets fartsu, kanske någonting för mitt lilla torp?

Det som en gång varit en vacker entré.



Den vackra utdragssängen.

I. L. S och M. A. D 1845






3 kommentarer:

  1. Tycker absolut att du ska prata med grannen som förvaltar fastigheten. Verkar många fina saker som bör tas tillvara. Kaminen tror jag nog, av bilden att döma, att ett proffs skulle kunna restaurera.

    Följer denna blogg regelbundet och tycker det du har gjort/gör är fantastiskt roligt att läsa. En flytt av ett torp ! Kan det bli bättre :) Måste kännas riktigt skönt när det åter börjar att likna ett hus. Lycka till i fortsättningen! / Rasmus

    SvaraRadera
  2. Vilka blandade känslor jag fick för bilderna! Delvis är de så förtrollande, så vackra, nästan som ett Törnrosaslott, en drömvärld.
    Men å andra sidan är det så sorgligt att inte någon tar hand om allt det vackra. Att det får stå så ensamt och övergivet, för att långsamt försvinna. Hoppas att du kan ändra på det.
    Lena SW

    SvaraRadera
  3. Vad roligt att du följer mig och mina äventyr :) Och nej, det kan nog inte bli bättre...

    När jag ser bilden av det gamla slagbordet med stolen så går mina tankar obönhörligen till en undran om vem som senast satt där vid bordet, vad han/hon tänkte för tankar. Kanske blickade ut genom fönstret och drömde sig bort eller längtansfullt och otåligt väntade på att någon skulle komma på vägen upp till huset. I det kontrasten till att ingen velat veta av allt detta på så länge...det är nästan så tårkanalen börjar ge sig till känna.

    Tyvärr är det stora problemet att ta sig in och lyckas ta ut saker utan att hela huset rasar samman. Att börja knacka i murstocken är ingen god idé känner jag. Tyvärr :(

    Jag återkommer om jag får lov och lyckats rädda någonting.

    SvaraRadera