När jag på vårkanten fällt väldigt många granar och fåglarna kvittrade och sjöng som vackrast hade jag till slut nått den gamla gärdesgården som omringar min tomt, och där, där uppenbarar sig en VILDAPEL, knotig, skev och grann. Jag blev så glad! Jag tänkte ganska snart att denna vildapel var på väg att falla ihop och dö. När knopparna slagit ut och apeln stod i blom såg jag att vissa grenar var döda och vattenskotten var otaliga. Rädda det som räddas kan tänkte jag och inhandlade både grensåg och sekatör. Därefter klättrade jag helt sonika upp i det gamla trädet för att plåstra om det. Jag klippte bort vattenskotten och sågade av de döda grenarna. När jag senare läste att det bästa är att inte ta bort alla vattenskott på en gång, utan hellre fördela detta arbete över ett par-tre år blev jag lite orolig. Jag hoppas och ber att mitt träd åter grönskar och blommar till våren. Min trädgård blir aldrig en drömträdgård utan denna vildapel, den är magisk där den står, god för både själ och hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar