Ja, inte vet jag, men en groda har jag haft vid entrén till huset sedan jag började bygga (vi är ju uppe i några år nu så att säga). Först i en stor pöl vatten som blev kvar efter första grundläggningen. Däri låg grodan och kväkte hela sommarhalvåret...det slutade med att jag då och då gick ut och pratade med hen.
När pölen sedemera försvann och ersattes av en gårdsplan och en granittrappa upp till torpets tillbyggnad trodde jag att grodan var ett minne blott. Hade faktiskt lite dåligt samvete och funderade över vart grodan nu skulle ta vägen. Döm om min förvåning när jag plockade bort plåtarna som legat över lerbyttorna som stått vid trappen sedan i höstas och hittade...tada! Min vän grodan.
På något sätt känns det lite som att hen för tur med sig...som ett gårdsrå...att vara rädd om som i gamla tiders folktro. Hursomhelst är jag rädd om mina grodor. Vem vet, det kan ju faktiskt vara en förtrollad prins...eller handlar det bara om att påminna om egenskaper hos den där som snart ska bo i torpet...(klossa, tossa, hoppetossa) alla benämningar på en klumpig och enfaldig kvinna...hmmmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar